Del 2!
När jag pratade med mamma om hur jag skulle göra med barnmorska och allt, jag visste ju inte var när och hur man skulle kontakta dom osv.
På fredagen den 12 april gick det ju iallafall inte att få tag på den, så jag fick ringa till dom på måndagen (samma dag jag skulle och hälsa på min mamma som var planerat sedan innan) jag trodde då jag skulle få en tid bara så där men sa att det inte var någon brådska egentligen då vi ändå bestämt oss för att behålla barnet osv. Barnmorskan började fråga om senaste mensens första dag osv och jag hade ingen anning som tur väl var hade jag börjat hålla koll på den ett tag innan med hjälp av en mobil app men sa till bm att det är inte alls säkert att jag fyllt i den som jag ska.
Iallafall så fick jag en tid till barnmorskan den 30 april.
Dagen innan såg jag att bloggaren blondinbella gått ut med att hon var gravid i 3e månaden och hon hade jätte fin gravidmage redan och på mig syntes det inte alls, visst jag är kraftig så var kanske inte jätte konstigt men ändå tankarna gick och jag blev ännu mer orolig över att testet kanske inte visat som det borde, kanske hade jag den där jätte allvarliga sjukdomen det stod om i papperna som också kunde få testet att visa positivt, ja tankarna var riktigt många och det var svårt att sova natten innan jag skulle dit.
Den 30e kom och jag åkte in till barnmorskan i Markaryd, jag var närvösrädd och orolig.
Väl inne hos sköterskan tog dom blodprover i fingret, blev nog en 3 st då hon trodde det var fel på dom efter som mitt blodvärde låg på 72 vilket ska ligga upp mot en 117 minst eller något sådant om jag förstått det hela rätt. Men alla prover visade samma och jag kom in till barnmorskan och fick prata och väga mig osv även hon tog ett stick i fingret till för säkerhetsskull samt att dom tog några rör från armen med för att skicka vidare till doktorn.
Jag tänkte inte så mycket på blodvärdet då jag antagligen har haft lågt länge och jag tyckte ju inte själv att jag var trött, utan trodde mest det berodde på mörka kvällar att det var vinter osv, alltså att det var därför jag varit trött och seg så länge, antagligen har det varit lågt innan vintern med men de var inget jag tänkte på, inte ens när barnmorskan sa hon var förvånad över att jag verkade så pigg och att jag själv kunde stå på benen tänkte mest att hon nog över driver lite.
Vi räknade ut vilken dag bebisen skulle beräknas komma med den infon jag kunde komma med angående senaste mensens första dag, det blev då beräknat till den 5 oktober, vilket betyde att jag redan var i 3 månaden!
Lyssna på hjärtljud fick jag också göra och där fick jag bekräftelse på att det verkligen var något som levde inne magen på mig, testet hade inte visat fel, jag var med barn!
Allt var frid och fröjd och jag och Pierre skulle åka med Jennie ner till markaryd för att plocka upp Råååger när han kom med bussen och pojkarna skulle inom fiskebutiken, jag var glad över att ha hört hjärtljud och att vi faktiskt skulle få en bebis och att allt jag trodde jag hade inbillat mig faktiskt var sant.
Men påväg till Markaryd igen ringer min telefon, det är min barnmorska som berättar att läkaren har kollat på mitt blod och jag bara måste ta mig upp till växjö så snabbt som möjligt, jag försöker vara lugn men hjärtat började pumpa och jag blev riktigt rädd, jag lovade att jag skulle ta mig dit så fort jag kunde, när vi väl hade lagt på luren så kom tårarna, jag var så rädd så det går verkligen inte att förklara det tog många minuter innan jag kunde berätta för Pierre och Jennie i bilen vad det var, tårarna bara rann och rann och jag kunde inte prata, jag trodde något var väldigt fel att jag skulle förlora det lilla livet inne i magen, det var tusen tankar och senarios som snurrade runt i huvudet!
Men Jennie hon lovade att köra mig till Växjö, jag ville verkligen inte ta sjuktaxi dit ville inte sitta i en taxi helt ensam, då jag inte ville tvinga med Pierre pågrund av hans panikångerst!
Jennie körde mig iallafall och hon fick mig på andra tankar på resan ditt med massa prat om andra grejer vilket var skönt.
Väl i Växjö hittade vi rätt ställe ganska så snabbt och när vi kom upp så bad sköterskan oss att vänta, sedan säger hon till oss att läkaren jag ska träffa är nere på operation och hon vet inte hur lång tid det kommer att ta.
Vi väntar i något som känns som en evighet, och sköterskan där undrar vad jag egentligen gör där och varför det var så bråttom, och jag svarar att jag inte riktigt vet mer än att mitt blodvärde är väldigt lågt och att barnmorskan hade sagt att jag måste åka dit.
Doktorn kom efter en timma cirka (som tur väl är behövde vi inte vänta så länge) han tyckte också jag såg pigg ut och trodde inte jag behövde blod, utan jag fick själv välja, och just då efter som jag inte förstod hur allvarligt det egentligen var med mitt blodvärde tyckte det var bättre att spara detta blod till någon mer behövande, blod är ju inget som kommer på löpande band precis.
Dock var han snäll och trevlig och tyckte det var synd om oss som åkt så långt för ingenting egentligen så han frågade om vi ville kolla ett snabbt ultraljud och självklart ville vi det!
Jag fick alltså se våran lillekille första gången den 30 April även Jennie fick vara med och se honom, då visste vi dock inte att det var en kille men iallafall, läkaren gjorde nog inte ultraljud i vanliga fall för han kunde inte kolla något med hur långtid det hade gått eller kön eller något sådant men vi fick iallafall se när den lille rörde på sig och det såg ut som om han vinkade på oss :).
Så vi åkte hem igen, och var glada över att vi hade fått se det lilla livet, och att besöket inte hade tagit hela natten utan vi skulle vara hemma runt tolv eller något sådant minns inte exakt.
Det var inte mer med det helt enkelt!
