Graviditeten DEL 3!
Fortsättning!
Som sagt det var inte mer med det och vi trodde allt var bra, läkaren hade ju sagt att jag själv kunde välja om jag ville ha blod eller inte och som sagt då trodde jag inte att det skulle göra så mycket om jag fick det eller inte samt att det verkade ju inte vara ett måste.
Så ja onsdagen gick och torsdagen gick allt var som vanligt och vi var glada och allt kändes bra.
Men sedan kom fredagen!
Den 3 Maj, på förmiddagen ringer en läkare från Växjö och säger att dom pratat och diskuterat lite och jag MÅSTE komma in och få blod, min första tanke var, men för i helvete kan ni bestämma er, ska jag behöva åka upp till Växjö igen och ingenting händer?
Sen kom paniken, jag fick iallafall fram om jag inte kunde få åka till Ljungby istället för att få blodet?
Dom skulle kontrollera detta och kontakta mig igen och så fort vi lagt på telefonen så brast det för mig igen, jag bara grät och grät jag visste inte vad som skulle hända, var det nu farligt helt plötsligt, det hade ju inte verkar så allvarligt på tisdagen när jag var uppe i Växjö, jag fick panik visste inte vad jag skulle göra mer än att just gråta, jag låg och skakade och grät i sängen jag kunde inte ringa till någon efter som läkaren skulle ringa igen och Pierre var iväg på sin praktik.
När läkaren väl ringde så fick jag lov att komma till Ljungby istället för Växjö men dom ville jag skulle komma in så snart som möjligt det var ju fredag.
Iallafall så ringde jag Anki för att be henne köra mig men minns inte vad hon skulle göra just den dagen men hon pratade med Tutt som lovade att köra mig dit när hon var klar.
Medans jag väntade på henne han jag prata med Pierre via sms och infomerade honom om vad som skulle hända, jag höll mig för gråt för att inte oroa honom för mycket, men innan Tutt väl hade hunnit komma och hämta mig han jag få panik och gråtit två gånger till minst.
Väl i bilen med Tutt var jag lugn, jag har väldigt svårt att visa mig känslig utåt men hon pratade med mig och tillslut kände jag mig lugn inombords också.
Väl uppe i Ljungby fick vi träffa en jätte trevlig sköterska som skulle ta blodproven och allt gick bra med dom och Tutt åkte hem så skulle Anki hämta mig där senare då det skulle ta sin lilla tid först innan provsvaren var klara skulle det ta en timma cirka, vilket dock tog över 2 timmar, sen skulle jag få två påsar blod innan jag fick åka hem.
När jag väl tagit proverna och låg där i sängen och väntade var jag enbart uttråkad, det kändes inte lika jobbigt längre, nu visste jag att jag skulle få blod och det var ju inte så farligt.
Dagen gick sakta men säkert och jag fick åka hem, nu skulle allt bli bra, och även fast jag var riktigt orolig så blev blodvärdet bra!
Var hos barnmorskan tisdagen efter för att tag blodprover igen och min bror var med mig och vi fick lyssna på hjärtljud och fick veta att allt såg bra ut och bebisens hjärta lätt bra, vilken lättnad!
Jag hade även blivit mycket mycket piggare och jag har fått mer färg i ansiktet enligt många, jag trodde verkligen inte det skulle hjälpa så mycket som det gjort, hade jag vetat det när jag var i växjö hade jag helt klart valt att få blodet redan då.
Några dagar senare ringer en annan barnmorska igen, med samma hälsningsfras som jag hade fått den 30 April - Hej det är ****** barnmorska från ***** (minns inte namn och ställe) Läkaren har nu kollat på dina provsvar............
Jag kan lova att mitt hjärta slog i 220 slag i sekunden!
Men samtalet fortsatte med att provsvaren såg bra ut (som tur väl var) men att jag skulle fortsätta äta mina järntabletter.
Vilken lättnad det blev på mig igen men jag var inte långt ifrån paniken!
Nu gick jag i väntan på första riktiga ultraljudet!
Det kommer en del 4!
