blogg.no shiibbys.blogg.se Shiibbys tankar/åsikter

Kategori: Shiibbys tankar/åsikter

så mycket jag vill just nu!

2013-11-12 @ 01:53:11 i Allmänt
det finns så mycket jag vill göra just nu, och allt detta för våran sons skull och ja även för min och Pierres skull.
 
Jag vill flytta till större lägenhet antingen en 3a eller billig 4a så att Dante kan få ett eget rum när han blir lite större och så jag och Pierre äntligen kan få ett fint hem som jag/vi kan inreda och ha de fint i utan att det ska se stökigt och skabbigt ut fast man städat riktigt ( ja jag tycker nästan de gör de här fast jag städat!) så att att vi kan få ett hem där vi tycker det är fint och mysigt att bo alla 3.
 
Jag vill börja träna igen så att jag får ork, styrka och kondition för att kunna leka med min son. Samtidigt som jag vill gå ner en del i vikt och få lite muskler för min egen del också, för att få bättre hälsa osv.
 
Jag vill börja jobba för att tjäna pengar för att kunna hitta på massa saker med Dante och med Pierre, visst man kan göra saker som inte kostar också men vill att våran son ska få uppleva mycket och få komma iväg på äventyr, få se sig om, nu menar jag inte stora resor utomlands eller jo kanske det också men menar mer att ha råd att åka iväg även inom Sverige få titta på olika saker besöka djurparker med mera. Ha råd att hälsa på Pierres föräldrar ofta samt min mamma ofta, kunna köpa julklappar och födelsedagspresenter utan att behövs oroa sig för att ha pengar över till annat och framförallt ha det som Dante behöver! Nu menar jag inte att vi inte ha det nu, men det kan alltid vara bättre ekonomiskt!
 
Allt detta plus lite till samtidigt som jag vill spendera så mycket tid som möjligt med både Dante och Pierre med massa mys och kärlek, för oavsett vad så är det ändå närheten och kärleken som är det viktigaste! <3

Kan inte sova.

2013-10-12 @ 04:32:59 i Shiibbys tankar/åsikter
Ligger här och funderar på allt mellan himmel och jord, kring förlossning, att bli förälder, livet osv osv.

Kan inte alls sova, känner nervositeten i hela kroppen det är ju den 12e idag dagen då lillen egentligen är beräknad att komma men ännu har jag inga känningar av de mer än nervositeten då men iallafall.

Man vet ju aldrig värkarna kanske sätter igång senare idag eller imorgon eller om 5 dagar eller så kanske jag får bli igång satt, just de att de börja känns mer verkligt nu, visst dom säger två veckor före till två veckor efter bf men de är inte fören nu i natt de känns mer verkligt fast jag ändå inte kan fatta att vi snart har en liten bebis här hemma, de går liksom inte helt in men de kommer väl :).

Detta inlägg var först tänkt att jag skulle lägga in bilder jag glömt lägga in från barnloppisen som dom har/hade på familjecentralen men dom kommer snart i ett eget inlägg istället :)

Familj för mig.

2013-10-11 @ 05:58:44 i Familjen
Tänker på en sak en nära vän skrev i sin blogg om familj, om att hon nog egentligen aldrig haft en familj och jag förstår henne med tanke på vad hon gått igenom med åren. 

Men min tanke då är vad är egentligen ens familj? Visst för mig är min biologiska familj viktig MEN den hade inte behövt vara det, jag har haft den turen att få föräldrar och syskon som bryr sig om varandra även om det ibland varit lite strul osv. Men de är inte alla som har denna turen.

Men måste ens "familj" alltid vara den biologiska familjen? Nej jag tycker verkligen inte de!

Ordet familj för mig betyder så mycket mer än blodsband.
Familj kan vara de vänner som står en närmast, de som alltid finns där och stöttar en när man mår dåligt, de man kan vända sig till för att bara prata och de som alltid står vid ens sida oavsett vad, "familjen" kanske inte alltid håller med en och tycker att de val man gör är de bästa men en "familjemedlem" står ändå kvar vid ens sida i vått och torrt. 

Jag tänker på de vänner som alltid stått mig nära de är oxå en del av min familj, de som liksom alltid finns där även fast tiden går och man kanske inte alltid hörs av som man borde, de man kan ha konflikter med men när de väl kommer till kritan så finns dom där.

Jag tänker också på Pierre, som inte har någon kontakt med sina biologiska föräldrar och som absolut inte vill ha det, han har sin mamma och sin pappa som alltid ställt upp för honom det är dom som är han familj det är dom som alltid finns där när han behöver de.

Jag tänker även på min och Pierres snart alldeles egna lilla familj som visst kommer vara biologisk och som jag så klart hoppas på kommer bli en bra liten familj.

Det finns så många sätt att tolka ordet familj oavsett om det är blodsband eller inte.

Min biologiska familj är stor, men den blir ännu större om jag lägger till alla de personer jag räknar till familj, de är nära vänner, det är sambos och ingifta med andra "familjemedlemmar ".

Min familj är de personer jag vill ha i mitt liv tills den dagen jag inte längre finns, de har inte längre med blodsband att göra för min del, visst har blodsbanden en betydelse till viss del för mig så klart men det är inte självklart för alla. 

En familj är så mycket mer, en familj är kärlek oavsett vad som kommer i vägen! 


Tavlan jag fått av min syster säger så mycket!

Familjen är en liten värld skapad av kärlek.

Oavsett om det är den biologiska familjen, fosterfamilj, eller en familj som består av vänner så är den röda tråden alltid kärlek och respekt!

Beslutsångerst!

2013-09-23 @ 18:19:57 i Musik
 
 
Åhh lite svår beslutsångerst just nu!
 
Som ni ser på bilden är de tusen och en natt på familia köpcentrum i hyllinge, och jag är sugen på att åka ditt men mest för att se Medina uppträda, frågan är om de är värt de?
Pierre hinner ju inte köra dit, då han slutar vid klockan 16 och är inte hemma fören närmare 17 och det tar ju en timma cirka att köra till Hyllinge här ifrån och man får ingen specifik tid då Medina uppträder, lite jobbigt, dom kanske uppträder precis vid klockan fem eller kanske inte fören vid klockan 20 man vet ju aldrig hade ju varit mysigt om vi hade kunnat åka dit tillsammans.
 
Har dock KANSKE hittat en person som kan köra mig men frågan är ju om de egentligen är värt de blir ju nästan 330kr om man räknar med att dom då kör från älmhult så de blir 22 mil nästan fram och tillbaka och med snabb uträkning så blir det 22*15 iallafall tycker jag nästan man ska räkna så när någon annan kör så ja, hade det varit med Pierres bil så hade man ju själv fått den där bensinen som blev över om man säger så haha.
 
Sen kommer ju inte Pierres lön och så fören på fredag men jag får lite pengar redan på torsdag så pengarna till bensin finns ju där men hade varit perfekt att ha Pierres lön med så hade man kunnat storhandla där nere när man ändå är där liksom.
 
Så ja det är svårt att bestämma sig så får tänka till imorgon jag med för de skulle min eventuella chafför göra, så vi får helt enkelt se hur vi gör, hade varit kul har ju inte gjort något speciellt i sommar och när Sean Banan spelade i älmhult missade jag ju honom, så kanske borde iallafall se Medina ;).
Hade de varit Sean så hade det inte varit någon tvekan haha ;)
 
 
 
 
 






Tack för att ni finns <3

2013-09-11 @ 23:47:42 i Familjen
Fy fan vilken dag alltså, jag har fortfarande inte fått ihop hur det svenska systemet funkar, hade önskat man fått informationen om att om man inte får beviljat från CSN så kan framtiden skita sig totalt för en men nej något sådant får man aldrig veta, jag var ju inskriven på skolan och pluggade men detta verkar inte hjälpa enligt dom svenska lagarna, jag hade förstått hur som hade kunnat neka mig om jag inte hade gjort ett skit under denna perioden men jag studerade ju i hopp och i väntan på CSN men tji fick jag och nu är egentligen min och lillkillens framtid lite åt helvete (men ändå inte liksom) bara för att jag ville ta tag i mitt liv och göra något vettigt med det och utbilda mig till undersköterska men nej fick ju nej från CSN som sagt och då har jag förlorat min säkrade inkomst men jag ska nog försöka ta reda på hur man kan överklaga detta men det får bli som till nästa månad vågar ärligt talat inte ge mig in i det nu efter som jag verkligen inte ha råd med att få pengarna uppskjutna utan jag kommer behöva dom i slutet på september, de lilla jag får i jämförelse med vad jag hade kunnat få.

Det uppstod verkligen panik innan idag pågrund av detta men när jag hade lugnat ner mig, räknat lite, pratat med hyresvärden osv så känner jag ändå att vi nog även kommer fixa det här ser ju iallafall ett slut på det då Pierre får lön i slutet på oktober, och efter att ha pratat med en del av familjen så vet jag också att dom kommer ställa upp så mycket det behövs och går och det känns så skönt att veta att som ALLTID stöttar och hjälper i den mån dom kan och det går inte förklara med ord hur mycket det betyder, utan Pierre eller utan min familj hade jag inte vetat vad jag skulle göra, ni är värda eran vikt gånger 100 i guld minst! Erat stöd får mig att hålla hoppet om livet uppe, och jag vet att ni längtar lika mycket som jag till lillkillen väl vill titta ut!
Ni ska bli mormor och morfar, extra mormor och extra morfar, morbröder och mostrar och lillkillen kommer att ha det bra hos oss och våran familj även hos sin farmor och farfar så klart, även fast allt ibland känns helt åt helvete så så länge jag har er så vet jag att oavsett hur djupt jag faller så kommer ni att dra upp mig på ett eller annat sätt! 
Jag älskar er allihopa lika mycket, ni alla gör så gott ni kan för att hjälpa och det betyder som sagt enormt mycket både för mig och Pierre! Tack för att ni gör mitt liv lättare och tack mamma och pappa för att jag fick denna underbara familj (äve fast vi ibland har våra stunder ;) ) och även tack till Anki och Bosse som är mina extra föräldrar, Anki som alltid finns där som en extra mamma och Bosse som finns där på sitt sätt även fast ni kommit in i familjen mycket senare än oss andra så vet jag att jag alltid kan vända mig till er också om det är något och det är jag glad för!

Nä ska nog försöka sova nu om det går, känns som om någon försöker trycka ner mina axlar samt att lillkillen visst vill ligga och trycka uppåt mot bröstkorgen så det känns som om någon försöker trycka ihop mig men hoppas på lite sömn för imorgon ska jag ta tag i det jag hade planerat för idag som inte blev av pågrund av telefonsamtal, panikattacker, tårar, uträkningar mm!

God natt!

Jag förstår samtidigt som jag ändå inte fattar hur systemet kan fungera på detta vis!

2013-09-11 @ 13:20:45 i Shiibbys tankar/åsikter
förstår mig verkligen inte på hur systemet fungerar, visst jag fattar när dom förklarar, men jag fattar inte hur det kan vara så, för att jag fick nekande från CSN i höstas när jag pluggade så hade jag ingen säkrad inkomst då, och heller inga pengar då för den delen, men jag hoppades ju på att få ett godkännande då så att jag kunde studera men som sagt nej, och bara för att det blev ett nej under denna perioden, har jag nu alltså förstört hela min säkrade inkomst från när jag jobbade, att jag ansökte om CSN och studerade under tiden spelar ingen som helst roll i denna sak utan det är att dom nekade mig som förstört allt, det är tacken för att man försöker ta tag i sitt liv och göra något. Jag tackar våra svenska politiker för den här skiten åt helvete med hela jävla systemet säger jag! Men nu tänker jag vara stark, vi ska klara det här på ett eller annat sett!

Åt helvete med allt!!!!

2013-09-11 @ 11:57:31 i Shiibbys tankar/åsikter
Så bara för att jag försökte ändra på mitt liv i höstas med att börja plugga och äntligen få en utbildning men för att jag fick nekande från CSN och fick skriva in mig på arbetsförmedlingen igen så alltså mellan slutet på augusti och början på december ingen inkomst och där av heller igen säkrad inkomst som säkrade min då framtida mammapenning. Man ska alltså få lida för att man försökt ta tag i sitt liv, åt helvete med allt säger jag bara!!! Och varför ska den där jävla ****** vara på lunch för. Känns som om jag håller på att dränka mig själv i mina egna tårar jag vet inte alls vad jag ska göra, det blir en månad med en inkomst på knappt 5000kr om jag ens kommer få dom eller jag får något mer uppkört i ansiktet, detta ska vi klara oss på med en hyra på 3500kr, då återstår 1500 vilket kommer få gå till lillkillen så han iallafall kan ha blöjor, hur jag ska få i mig någon näring för att ge honom vet jag inte, hur Pierre ska få någon mat för att orka jobba vet jag inte heller hur vi ska klara av de resterande räkningarna kan jag inte svara på, hur Pierre ens ska kunna ta sig till jobbet vet jag inte heller, hade det inte varit för det lilla livet i magen på mig så hade jag gett upp nu. Jag orkar verkligen inte med sådant här, jag trodde verkligen att vi hade en lösning på allt nu när Pierre fått jobb och allt, vi skulle äntligen få ha det bra och vi skulle verkligen kunna ta hand om vår lille son, men ännu en gång misslyckas jag så klart vad hade jag väntat mig egentligen? Varför trodde jag ens att jag för en gång skull skulle få leva på riktigt? Jag borde förstått att även denna gången skulle allt gå åt helvete! Lite hopp har jag kvar bär jag ska ringa handläggaren efter 12.30 men det är nog inte ens lönt att ha det överhuvudtaget. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra, vill ringa och prata med både mamma pappa och Anki men jag kommer inte kunna säga något för när jag blir så här så kan jag inte ens prata.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra, just nu vill jag bara gå och gräva ner mig men jag måste försöka för våran killes skull.

Mardröm!

2013-09-06 @ 08:06:33 i Shiibbys tankar/åsikter

Mardrömmar är nog bland de värsta som finns fy fan alltså!

I natt hade jag en, drömde först att jag och Pierre och två till, vilka dessa andra två var har jag ingen anning om, vi snodde iallafall hästar och red iväg på vi red igenom skogen osv, jag vet inte alls anledningen till varför vi gjorde det men vi var jagade av någon/något vi red och red till slut kom vi fram till ett ställe där vi skulle lämna hästarna.
Där ifrån sen så skulle dom andra två som var med oss gå vidare så jag och Pierre stannade men efter ett litet tag kommer dom åkande bak på en polisbil och skriker till oss "spring för i helvete spring" vi börjar att springa en bra bit där vi sedan hittar en bil som vi tar och åker vidare en bit i, bakom hos händer bilolycka efter bilolycka , vi vänder för att åka på andra hållet och är påväg in i en lastbil men hinner att väja ut i diket på höger sida. Väl där ute får vi inte igång bilen men är glada över att inget hände oss, men väl när vi satt i bilen där i diket kommer en buss på vänster sida som tappar kontrollen och kör rätt in i våran bil så den voltar runt några varv. Jag tar mig ut ur bilen oskadd av någon konstig anledning men Pierre sitter fast i bilen, det kommer ambulans och det kommer poliser och paniken som uppstår i mig i drömmen när jag inte längre hör Pierre inne i bilen går inte att beskriva, jag stod och gapade och skrek på honom om att han absolut inte fick lämna oss nu, att jag aldrig skulle klara av det, att han han inte fick dö ifrån oss och att jag inte skulle klara de utan honom, han skulle bara överleva så skulle allt bli bra! Alltså det var en sådan riktigt jobbig känsla så jag kan inte sätta ord på det.

Dom fick iallafall ut honom och då var han också helt plötsligt oskadd, lättnad uppstod tills vi sedan inte fick någon hjälp alls att kolla hur det var med lillen i magen, ingen ville hjälpa oss och kolla om han mådde bra, dom sa det räckte med den hjälp vi hade fått med att få ut Pierre ur bilen mer tänkte dom så rakt inte hjälpa oss med, och paniken i mig uppstod igen, tänk om något hänt med lillen i magen tänk om han var skadad!

Vi var alltså tvungna att på nytt hitta en bil och ta oss till akuten vi hittade en och var på väg sedan vaknade jag!

Och jag kan säga de var en stor lättnad att vakna och precis efter jag vaknade kände jag att han sparkade i magen på riktigt, men känslorna, rädslan och oron över att förlora Pierre och samma sak om att lillen skulle ha skadats går verkligen inte att beskriva mer än ren och skär panik.

Att hämta sig efter en sådan dröm är jobbigt, men som tur väl är kunde jag somna om efter en stund och det är vara ett under att jag inte vaknade gråtande.

Nu vill jag inte ha fler mardrömmar nu vill jag bara ha fina drömmar eller inga alls tack.

Pensionärer körs ut när äldreboende blir hem för ”ensamkommande flyktingbarn"

2013-09-04 @ 00:05:07 i Shiibbys tankar/åsikter
 
 
Läste precis denna artikel på fria tider (klicka på bilden för att läsa hela!)
 
Alltså vad i helvete?!
 
Vi ska alltså slänga ut dom gamla för att göra plats för ensamkommande flykting barn, som dessutom kommit hit illigalt?
Vad fan är vårat land på väg någonstans?
 
Dom äldre som hjälpt till att bygga en framtid för oss, ska alltså slussas bort för folk som inte har gjort ett skit för vårat land, och dom kommer hit illigalt och kommer leva på våra skatte pengar som dom äldre en gång i tiden betalat in (dom pengarna är väl iofs slut för länge sen) och dom betalar säkert skatt på de få kronorna dom har i inkomst idag med, pengar som vi yngre betalar in varje månad till staten!
 
Alltså jag finner knappt ord för detta, jag hoppas inte en ända människa kommer ta hand om dessa politker som sitter och bestämmer sådan här skit när dom blir gamla då kan dom själva sitta där i sin skit och tänka om!
 
Och vad då skapa fler arbetstillfällen?
Det finns folk som jobbar med dom gamla, och inte kommer väl de svenska folket få jobben där utan det blir möjligtvis dom invandrare som kommit tidigare som kan barnens språk osv!
 
Ni får gärna kalla mig rasist, även fast så inte är fallet, jo kanske rasist mot dessa jävla politiker som helt ärligt talat trycker ner vårat land och det svenska folket.
 
Jag har inget i mot att det kommer hit folk från andra länder så länge det är med motta, och att dom inte ska ta över vårat land helt om man säger så, som sagt det är inte deras fel att sverige har sådana här politiker.
 
Jag har inte så bra koll på det här med politik mm men man hör ju och läser en hel del, nä fy fan säger jag bara!
 

Ekonomi

2013-09-02 @ 23:52:04 i Shiibbys tankar/åsikter

Som jag skrev förra veckan har ju Pierre fått jobb, han fick även körkortet i början/mitten på juli minns inte datum i huvudet just nu, men allt har verkligen börjat lösa sig och de känns skönt som fan ni som känner oss väl vet att ekonomin har varit ett stort problem för oss, jag har fått runt 4000kr i månaden och Pierre 90 knappt 4000kr så ja cirka 8000kr sammanlagt bara och då har vi tur att ha en billig hyra på 3500kr, men sen har vi ju internet och tv, mobiler och lite andra räkningar så ja många kronor har det inte blivit över och ärligt talat så vet jag inte riktigt hur vi har klarat oss så här länge men vi har fått lite hjälp och så där från familj osv och det känns verkligen skönt att familjen funnits där annars vet jag inte riktigt vad som skulle hänt.

Men nu känns det så jävla skönt när Pierre har fått jobb, samt att jag kommer gå mamma ledig vi kommer alltså att få en dubbelt så stor inkomst och kanske lite till tillsammans, visst vi kommer ha en liten som kommer att kosta och de är inte billigt med barn MEN vi kommer ändå ha en hel del mer över än vad vi brukar ha, och vet ni vad som är skönast? Jo att vi kommer kunna börja veckohandla samt att vi inte behöver ha sådan jävla snål mat budget visst man får ju fortfarande räkna lite på hur mycket det blir i kundvagnen men vi kommer inte behöva tänka lika snålt och skippa vissa saker för att de inte finns pengar till det, nu menar jag inte att vi aka käka hummer och entrecote varje dag absolut inte men vi kan köpa oss en riktig köttbit om vi vill de och vi kommer kunna äta riktig mat varje dag, inte som de varit nu och innan att det blir mackor någon dag för att de är de ända som finns.

Vi kommer att lägga upp en matbudget för hela månade och dela upp den i 4, vi kommer kunna ha tex yoghurt till frukost i mer än 4 dagar, innan ha den tagit slut och då har de inte funnits pengar till mer lika så vi kommer kunna ha mjölk hemma hela tiden, nu tänker nog många men va fan mjölk kostar knappt en 10a, nej jag vet detta men just den där 10an extra har vi inte haft så bara en sådan sak känns jävligt skönt och jag känner en stor jävla lättnad att inte behöva vända på vart ända krona, inte veta om maten vi köpt kommer att räcka eller få skita i middag någon dag för att de helt enkelt inte finns någon. Vi kommer inte längre behöva oroa oss lika mycket om vi verkligen både ha råd med mat och räkningarna.

Självklart kommer ju inte alla pengar ut över räkningarna gå till mat, det hade blivit alldeles för mycket mat ;), vi kommer ju inte bli skit rika på de pengar vi får in men vi kommer kunna leva mer normalt på de.

Vi kommer så klart starta ett sparkonto till lillen som vi kommer att spara en summa på varje månad som han sedan kommer få den dagen han fyller 18, vi ska även ha ett sparkonto till oss alla 3 där vi spara lite olika varje månad till olika saker så som om bilen går i sönder, om vi vill åka någonstans eller om vi helt plötsligt behöver köpa något för att slippa räkna in sådant i den vanliga budgeten om man säger så.

Vi ska även börja beta av lite skulder så vi en dag kan bli helt skuldfri vilket hade varit så jävla skönt!

Jag vet att de låter som vilken familjs ekonomi som helst men vi är så vana vid att leva på gränsen så vi behöver redan vid första lönen och utbetalningen ha en plan för ekonomin för att kunna börja spara/betala direkt och inte lära oss att vi har ju jätte mycket pengar över det är bara att slösa på för börja vi inte direkt kommer vi snabbt vänja oss vid att han mycket pengar och när vi sen väl ska börja betala tex skulder så kommer de känns som om vi inte ha råd med något även om det kommer ligga över vid vi haft för inkomst nu, för oavsett hur mycket eller lite man har så blir man snabbt van om de helt plötsligt bli mer!

Nu vet jag att Pierres jobb bara är en anställning på 3 månader än så länge men de kan också bli mer, men vi kan ju inte heller gå och vänta på att 3 månader ska gå och sen se om det blir vidare eller inte utan vi måste börja direkt sen får vi ta de som de kommer helt enkelt!

Äntligen börjar allt lösa sig för oss också och det går inte beskriva hur bra det känns! Visst pengar gör inte en lycklig men det gör livet fan så mycket lättare!!

En summering av graviditeten med mera!

2013-07-24 @ 23:12:32 i Familjen
 
 
Som ni ser på bilden ovan är det mindre än 3 månader kvar bf!
Och vi längtar även fast vi inte riktigt fullt ut förstått att vi faktiskt ska bli en liten familj den dagen vi får hålla honom blir nog den dagen vi även kommer att inse att allt verkligen är sant!
 
Vi hade inte planerat någon gravidtet just nu, vi har hela tiden sagt blir det så blir det helt enkelt och jag har om jag ska vara ärlig länge trott att jag haft svårt att bli gravid, vilket jag kanske har också vad vet jag men nu är jag iallafall det och ingen kan vara lyckligare än jag just nu ;).
Jag är glad över att det är Pierres barn jag bär och jag vet att han kommer bli världens bästa pappa!
 
Om man bort ser från allt det här med blodvärdet och att jag har fått blod osv så har jag haft en bra graviditet hittills, jag har i stort sätt mått bra hela tiden och det jag känner av mest är ryggen, och ibland vill jag bara gråta för att jag har så ont, men Pierre är snäll och ger mig massage nästan varje kväll som tur väl är, känner av det även i benen vissa dagar, vissa dagar mer andra mindre, och ibland kan även det vara ett rent helvete men det är bara att kämpa på för att jag vet att det kommer vara så mycket värt det när jag väl får se lillkillen!
 
Jag har också varit väldigt känslig nu under graviditeten, jag har nästan börjat gråta för att Pierre ha satt sitt fiskedrag i sjön t.ex detta skulle jag inte bry mig om så mycket annars.
Jag har även gråtit både för att jag varit lycklig över att allt känns så bra och att allt kommer bli så bra!
Men jag har också gråtit och tänkt mycket och varit rädd, rädd för hur allt ska bli, rädd för att inte klara av det, för att något ska gå fel och rädd för livet i sig, för att förlora allt.
Det är ofta många tankar som far runt i huvudet som inte riktigt går att kontrollera, jag är rädd inför förlossningen och jag förbereder mig på det värsta, men jag vet också att även det kommer vara värt all smärta!
 
Jag har även haft svårt att sova borta nu under graviditeten, vilket också har varit lite jobbigt för vissa dagar hade det varit perfekt om vi hade kunnat sova nere hos pappa och Anki t.ex men nej kroppen vill inte riktigt där även fast jag tvingat mig själv att sova där någon gång även under graviditeten, hemma kan jag dock sova bra och ute hos Angelicas föräldrar som tur väl är :)).
 
Vi har även fixat en stor del av de större sakerna som behövs när lillkillen väl kommer ut och vi får komma hem, vi har säng, skötbord, babysitter, bilbarnstol det är de stora sakerna jag kommer på just nu, vi har även fått en hel del barnkläder i olika storlekar vet dock inte riktigt vilka storlekar allt är i just nu men det ska jag ta tag i någon dag och sortera upp, det är så många människor som ställt upp, familjen som vänner, jag vet inte hur jag ska kunna tacka er, men alla kläder och grejer vi fått år så fint och sött och jag kommer vara evigt tacksam för allt! Tack ännu en gång!
Jag är också glad över att både min familj och Pierres familj samt folk runt omkring oss bara sett positivt på det hela, att ni bara funnits där och stöttat oss och varit glada för våran skull har också betytt oehört mycket så det går inte att beskriva!
 
Nu när jag suttit och skrivit om graviditeten har jag mer och mer börjat inse att allting faktiskt är sant, men som sagt jag förstår inte det fullt ut ännu, men har varit skönt att skriva om den och verkligen berätta hur jag har känt just i början (början när vi fick veta iallfall) då jag som sagt oftast inte visar känslor utåt.
 
Är även glad att vi fick veta det så "sent" om man säger så, jag slapp oroa mig för dom där 3 mest riskfyllda månaderna.
 
Nu går vi bara i väntan på beräknat datum och jag/vi hoppas att allt kommer fortsätta och gå bra och att tiden ska gå snabbt så vi får se och hålla våran älskade son och äntligen börja livet som en familj på riktigt!
 
Jag är så glad och lycklig över att ha Pierre som min allra bästavän, livskamrat och kärlek och att han nu ska bli pappa till våran gemensamma son betyder allt för mig, jag kunde inte ha det bättre än så här, jag vet inte vad jag gjort för att vara värd honom och all hans kärlek som han ger mig, det går verkligen inte att sätta ord på hur mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder för mig.
 
Jag älskar dig!
Lite gamla bilder, men det får gå ändå!
 
Du är mitt liv, min värld mitt allt!
Att bära ditt barn gör mig till världens lyckligaste.
Vi föralltid <3
 
 

Graviditeten DEL 4!

2013-07-24 @ 22:45:34 i Familjen
Förtsättning!
 
Som sagt gick och väntade på det första ultraljudet!
Och den 14 Maj kom och det var dax för mig att få se den lille igen men nu riktigt och få veta hur långt gången jag var samt så allt var bra med det lilla livet, med utvecklingen osv, samt eventuellt få veta kön.
Jag var närvös samtidigt som jag var glad, Pierre var tyvärr inte med mig då han hade praktik och vi trodde man skulle få mer än ett ultraljud, så verkar inte fallet vara dock, iallafall så tog jag bussen upp dit då ingen hade möjlighet att köra mig.
 
Jag hade även känt den lille inne i magen lite mera nu och visste att det verkligen var ett liv där inne.
 
Väl inne hos barnmorskan där så kom tårarna igen när jag fick se att den lille rörde sig och såg ut att må bra, jag sa direkt att jag vill veta kön om hon såg det, hon svarade med att det kan vara svårt men om hon ser något ska hon säga till.
Till en början låg navelstärngen i vägen så vi kollade lite andra saker och hon mätte osv.
Allt såg bra ut och han såg frisk ut vad hon kunde se, allt växte och såg ut som det skulle.
 
Vi gjorde ett försök till med att kolla könet på den lille och då visade hon mig att där var en liten pung ;) dom kan ju dock aldrig utlova något till 100% men ja pungen var ju där så ja :)
 
 
 
Nu fick vi äntligen veta det är en liten kille som ligger där inne!
Och oavsett kön hade vi ju så klart varit lika glad så länge den lille är frisk och utväcklas som den ska, men jag har alltid hoppats på att det första barnet skulle bli en pojke då jag själv alltid velat ha en storebror :).
 
Efter ultraljudet gick dagarna och jag kände hur han började röra sig mer och mer där inne, men det skulle dröja fram till den 12 juni innan jag själv kände första sparken (eller slaget) från utsidan av magen så att säga.
 Tyckte så synd om Pierre som inte hade fått känna det ännu och dagarna gick men på midsommarafton alltså den 21 Juni så kände jag en massa sparkar utan på magen och jag kunde inte låta bli att väcka Pierre som då också äntligen fick känna honom!
 
Och nu känner vi båda honom lite titt som tätt.
 
Och nu den 18 Juli var jag och gjorde ett glukostest, och fy fan säger jag bara, men det var bara att genomlida det, fasta i tolv timmar innan man skulle dricka sockerlösningen och sedan sitta och vänta i 2 timmar, men efter dessa två timmar visade allt bra, vilket var skönt så klart, magen växer som den ska och värderna är också som dom ska så allt går just nu bra, det ända som är lite jobbigt är att han börjat sparka upp mot bröstkorgen vilket inte är så jätte skönt men samtidigt är det mysigt att han rör sig där inne!
 
Även en summering av graviditeten hittills kommer!

Graviditeten DEL 3!

2013-07-24 @ 22:25:00 i Familjen
Fortsättning!
 
Som sagt det var inte mer med det och vi trodde allt var bra, läkaren hade ju sagt att jag själv kunde välja om jag ville ha blod eller inte och som sagt då trodde jag inte att det skulle göra så mycket om jag fick det eller inte samt att det verkade ju inte vara ett måste.
 
Så ja onsdagen gick och torsdagen gick allt var som vanligt och vi var glada och allt kändes bra.
 
Men sedan kom fredagen!
 
Den 3 Maj, på förmiddagen ringer en läkare från Växjö och säger att dom pratat och diskuterat lite och jag MÅSTE komma in och få blod, min första tanke var, men för i helvete kan ni bestämma er, ska jag behöva åka upp till Växjö igen och ingenting händer?
Sen kom paniken, jag fick iallafall fram om jag inte kunde få åka till Ljungby istället för att få blodet?
Dom skulle kontrollera detta och kontakta mig igen och så fort vi lagt på telefonen så brast det för mig igen, jag bara grät och grät jag visste inte vad som skulle hända, var det nu farligt helt plötsligt, det hade ju inte verkar så allvarligt på tisdagen när jag var uppe i Växjö, jag fick panik visste inte vad jag skulle göra mer än att just gråta, jag låg och skakade och grät i sängen jag kunde inte ringa till någon efter som läkaren skulle ringa igen och Pierre var iväg på sin praktik.
 
När läkaren väl ringde så fick jag lov att komma till Ljungby istället för Växjö men dom ville jag skulle komma in så snart som möjligt det var ju fredag.
 
Iallafall så ringde jag Anki för att be henne köra mig men minns inte vad hon skulle göra just den dagen men hon pratade med Tutt som lovade att köra mig dit när hon var klar.
Medans jag väntade på henne han jag prata med Pierre via sms och infomerade honom om vad som skulle hända, jag höll mig för gråt för att inte oroa honom för mycket, men innan Tutt väl hade hunnit komma och hämta mig han jag få panik och gråtit två gånger till minst.
Väl i bilen med Tutt var jag lugn, jag har väldigt svårt att visa mig känslig utåt men hon pratade med mig och tillslut kände jag mig lugn inombords också.
 
 
 
Väl uppe i Ljungby fick vi träffa en jätte trevlig sköterska som skulle ta blodproven och allt gick bra med dom och Tutt åkte hem så skulle Anki hämta mig där senare då det skulle ta sin lilla tid först innan provsvaren var klara skulle det ta en timma cirka, vilket dock tog över 2 timmar, sen skulle jag få två påsar blod innan jag fick åka hem.
 
När jag väl tagit proverna och låg där i sängen och väntade var jag enbart uttråkad, det kändes inte lika jobbigt längre, nu visste jag att jag skulle få blod och det var ju inte så farligt.
 
Dagen gick sakta men säkert och jag fick åka hem, nu skulle allt bli bra, och även fast jag var riktigt orolig så blev blodvärdet bra!
 
 
 
Var hos barnmorskan tisdagen efter för att tag blodprover igen och min bror var med mig och vi fick lyssna på hjärtljud och fick veta att allt såg bra ut och bebisens hjärta lätt bra, vilken lättnad!
 
Jag hade även blivit mycket mycket piggare och jag har fått mer färg i ansiktet enligt många, jag trodde verkligen inte det skulle hjälpa så mycket som det gjort, hade jag vetat det när jag var i växjö hade jag helt klart valt att få blodet redan då.
 
Några dagar senare ringer en annan barnmorska igen, med samma hälsningsfras som jag hade fått den 30 April - Hej det är ****** barnmorska från ***** (minns inte namn och ställe) Läkaren har nu kollat på dina provsvar............
Jag kan lova att mitt hjärta slog i 220 slag i sekunden!
Men samtalet fortsatte med att provsvaren såg bra ut (som tur väl var) men att jag skulle fortsätta äta mina järntabletter.
Vilken lättnad det blev på mig igen men jag var inte långt ifrån paniken!
 
Nu gick jag i väntan på första riktiga ultraljudet!
 
Det kommer en del 4!

Graviditeten DEL 2!

2013-07-23 @ 22:10:49 i Familjen
Del 2!
 
När jag pratade med mamma om hur jag skulle göra med barnmorska och allt, jag visste ju inte var när och hur man skulle kontakta dom osv.
 
På fredagen den 12 april gick det ju iallafall inte att få tag på den, så jag fick ringa till dom på måndagen (samma dag jag skulle och hälsa på min mamma som var planerat sedan innan) jag trodde då jag skulle få en tid bara så där men sa att det inte var någon brådska egentligen då vi ändå bestämt oss för att behålla barnet osv. Barnmorskan började fråga om senaste mensens första dag osv och jag hade ingen anning som tur väl var hade jag börjat hålla koll på den ett tag innan med hjälp av en mobil app men sa till bm att det är inte alls säkert att jag fyllt i den som jag ska.
 
Iallafall så fick jag en tid till barnmorskan den 30 april.
Dagen innan såg jag att bloggaren blondinbella gått ut med att hon var gravid i 3e månaden och hon hade jätte fin gravidmage redan och på mig syntes det inte alls, visst jag är kraftig så var kanske inte jätte konstigt men ändå tankarna gick och jag blev ännu mer orolig över att testet kanske inte visat som det borde, kanske hade jag den där jätte allvarliga sjukdomen det stod om i papperna som också kunde få testet att visa positivt, ja tankarna var riktigt många och det var svårt att sova natten innan jag skulle dit.
 
Den 30e kom och jag åkte in till barnmorskan i Markaryd, jag var närvösrädd och orolig.
Väl inne hos sköterskan tog dom blodprover i fingret, blev nog en 3 st då hon trodde det var fel på dom efter som mitt blodvärde låg på 72 vilket ska ligga upp mot en 117 minst eller något sådant om jag förstått det hela rätt. Men alla prover visade samma och jag kom in till barnmorskan och fick prata och väga mig osv även hon tog ett stick i fingret till för säkerhetsskull samt att dom tog några rör från armen med för att skicka vidare till doktorn.
Jag tänkte inte så mycket på blodvärdet då jag antagligen har haft lågt länge och jag tyckte ju inte själv att jag var trött, utan trodde mest det berodde på mörka kvällar att det var vinter osv, alltså att det var därför jag varit trött och seg så länge, antagligen har det varit lågt innan vintern med men de var inget jag tänkte på, inte ens när barnmorskan sa hon var förvånad över att jag verkade så pigg och att jag själv kunde stå på benen tänkte mest att hon nog över driver lite.
 
Vi räknade ut vilken dag bebisen skulle beräknas komma med den infon jag kunde komma med angående senaste mensens första dag, det blev då beräknat till den 5 oktober, vilket betyde att jag redan var i 3 månaden!
 
Lyssna på hjärtljud fick jag också göra och där fick jag bekräftelse på att det verkligen var något som levde inne magen på mig, testet hade inte visat fel, jag var med barn!
 
Allt var frid och fröjd och jag och Pierre skulle åka med Jennie ner till markaryd för att plocka upp Råååger när han kom med bussen och pojkarna skulle inom fiskebutiken, jag var glad över att ha hört hjärtljud och att vi faktiskt skulle få en bebis och att allt jag trodde jag hade inbillat mig faktiskt var sant.
 
Men påväg till Markaryd igen ringer min telefon, det är min barnmorska som berättar att läkaren har kollat på mitt blod och jag bara måste ta mig upp till växjö så snabbt som möjligt, jag försöker vara lugn men hjärtat började pumpa och jag blev riktigt rädd, jag lovade att jag skulle ta mig dit så fort jag kunde, när vi väl hade lagt på luren så kom tårarna, jag var så rädd så det går verkligen inte att förklara det tog många minuter innan jag kunde berätta för Pierre och Jennie i bilen vad det var, tårarna bara rann och rann och jag kunde inte prata, jag trodde något var väldigt fel att jag skulle förlora det lilla livet inne i magen, det var tusen tankar och senarios som snurrade runt i huvudet!
 
Men Jennie hon lovade att köra mig till Växjö, jag ville verkligen inte ta sjuktaxi dit ville inte sitta i en taxi helt ensam, då jag inte ville tvinga med Pierre pågrund av hans panikångerst!
Jennie körde mig iallafall och hon fick mig på andra tankar på resan ditt med massa prat om andra grejer vilket var skönt.
 
Väl i Växjö hittade vi rätt ställe ganska så snabbt och när vi kom upp så bad sköterskan oss att vänta, sedan säger hon till oss att läkaren jag ska träffa är nere på operation och hon vet inte hur lång tid det kommer att ta.
 
Vi väntar i något som känns som en evighet, och sköterskan där undrar vad jag egentligen gör där och varför det var så bråttom, och jag svarar att jag inte riktigt vet mer än att mitt blodvärde är väldigt lågt och att barnmorskan hade sagt att jag måste åka dit.
 
Doktorn kom efter en timma cirka (som tur väl är behövde vi inte vänta så länge) han tyckte också jag såg pigg ut och trodde inte jag behövde blod, utan jag fick själv välja, och just då efter som jag inte förstod hur allvarligt det egentligen var med mitt blodvärde tyckte det var bättre att spara detta blod till någon mer behövande, blod är ju inget som kommer på löpande band precis.
 
Dock var han snäll och trevlig och tyckte det var synd om oss som åkt så långt för ingenting egentligen så han frågade om vi ville kolla ett snabbt ultraljud och självklart ville vi det!
 
Jag fick alltså se våran lillekille första gången den 30 April även Jennie fick vara med och se honom, då visste vi dock inte att det var en kille men iallafall, läkaren gjorde nog inte ultraljud i vanliga fall för han kunde inte kolla något med hur långtid det hade gått eller kön eller något sådant men vi fick iallafall se när den lille rörde på sig och det såg ut som om han vinkade på oss :).
 
Så vi åkte hem igen, och var glada över att vi hade fått se det lilla livet, och att besöket inte hade tagit hela natten utan vi skulle vara hemma runt tolv eller något sådant minns inte exakt.
 
Det var inte mer med det helt enkelt!
 
 

Graviditeten DEL 1.

2013-07-23 @ 21:15:00 i Familjen
Okej då ska jag berätta hur allt började.
 
I början med mitt nyårslöfte den 31 december egenligen om man ska vara helt med på hur allt började, det var inget nyårslöfte om att jag skulle bli gravid eller inte ens i närheten faktiskt.
 
Men den 31 december 2012 lovade jag mig själv att detta året skulle jag ta tag i min vikt så när jag väl fick råd i slutet på Januari så beställde jag modifast pulverdiet och gymkort jag hade gett mig fan på att denna gången skulle jag bli smal.
 
Jag skötte väl drickorna lite si så där vissa dagar åt jag en vanlig måltid osv, men träningen höll igång ett tag jag började gå ner i vikt och kände att fan detta funkar ju verkligen för mig, på gott och ont blev det mindre träning då vikten ändå visade lite mindre för varje vecka även fast jag inte hade gjort någonting alls, det var jag ju så klart glad över men lovade mig själv att om det någon vecka visar + så måste jag ge minst 100% igen.
 
Under tiden jag tränade osv började jag få sjukt ont i bröstvårtorna, vilket jag trodde berodde på omställningen i kroppen pågrund av träningen, så klart min kropp var ju inte van vid att röra på sig.
 
Tiden gick och allt var i stort sätt som vanlig förutom att jag ibland tog mig bort till gymmet osv men så fort det blev lite kallt fick jag sjukt ont i brösten som sagt men var inget mer med det.
 
Tiden gick och jag började fundera lite på varför min mens inte hade kommit, men tänkte va fan den har gjort som den vill de senate åren och tänkte att även detta berodde på allt nytt som var för kroppen, men ju mer tiden gick och ju mer började jag fundera.
 
Någon dag i mars tror jag det var så var jag med min mamma och mina bröder på ikea, min bror Stefan jävlades lite då när vi kom till barnavdelningen och kollade lite smått och han kläcker ur sig
att snart får nog jag och Pierre börja kolla efter sådana saker (sängar mm till barn), och mamma blev då lite förvirrad och frågade om det var något jag inte hade berättat för henne. Men just då var det ju inget jag visste om och bara skrattade åt min brors skämt men sa till mamma att jag har haft funderingar på att göra ett graviditets test men sen var de inte mer om den saken.
 
April kom och det började närma sig lite festande osv, men efter som jag gått i tankarna om att jag eventuellt kunde vara gravid, fast jag själv ändå inte trodde det så ville jag inte riskera något, dels ville jag inte skada fostret om där nu skulle vara något, inte heller ville jag ju missa fester pågrund av något som bara inbillande mig (vilket jag då trodde jag gjorde).
 
Så den 11 april gick jag och köpte mig ett graviditetstest jag pratade både med Pierre om detta samt min mamma och min pappas fru samt min syster, jag tyckte det var lättare att göra själva testet om några redan innan visste att jag skulle göra det samt att om det nu skulle vara positivt (vilket jag egentligen inte trodde) så skulle det vara lättare att berätta.
 
Efter som man helst ska göra testen på morgonen så fick jag ju så klart vänta till dagen efter och jag vaknade redan vid halv 5 tiden på morgonen jätte kissnödig så det var bara att packa upp den lilla stickan och gå in på toa och kissa.
 
Under tiden han Pierre att vakna till då han också ville veta resultat så klart, nästan dirket visade stickan 2 röda sträck men jag tänkte att det kanske de alltid gör så jag la ner det i 5 min och gick in och la mig på sängen så länge, dessa 5 minuter var några av de längst i mitt liv.
 
 
 
Väl inne på toa igen, jag gick in själv, så visar det fortfarande 2 röda streck, testet visade alltså positivt och mina ögon började rinna (vilket dom visst börja göra nu med) tårarna bara forsade jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera vi hade ju pratat om det och var det positivt så fick det vara det men jag hade ju ändå intallat mig lite om att det inte skulle vara så.
Men självklart var jag glad samtidigt som jag var rädd.
 
Jag kom ut till Pierre som dirket förstod vad det hade varit för resultat och han blev med tårögd, vi skulle bli en familj, även fast vi både inte riktigt trodde på det (vilket vi nog inte fattat än idag faktiskt) vi var också båda två rädda för hur folk runt omkring oss skulle reagera då vi inte alltid haft det så lätt med ekonomin osv, den jag var mest orolig för att berätta de för var faktiskt min pappa, men alla var glada över nyheten till och med pappa så klart, dock var det bara dom närmaste vi berättade de för och jag var även rädd att det skulle vara något fel på testet så jag gjorde faktiskt ett nytt dagen efter och det visade så klart positivt det med.
 
Det är skönt att alla dom närmaste och även alla andra vi själva pratat med iallafall är jätte glada för våran skull och verkligen se positivt på det hela, det känns helt underbart och utan stödet från familjen och vänner så vet jag inte riktigt hur vi hade klarat oss så här långt!
 
Del 2 kommer snart!

Hemlighet

2013-02-01 @ 03:26:49 i Shiibbys tankar/åsikter

Jag har en lite hemlighet som bara dom närmaste vet, denna gången gäller det vill inte säga riktigt vad här men några vet redan, andra kommer få veta med tiden, nu är det helt klart dax!

retuschering?

2012-12-11 @ 04:25:00 i Shiibbys tankar/åsikter
Har inte skrivit på länge men känner att jag vill göra det lite snabbt just nu.
 
Jag läser inte lika mycket bloggar nu som jag gjorde innan vet inte varför men iallafall, hittade någon kommentar på Kissies blogg där det var länkat till någon skvaller blogg med bilder på just bilder som hon gjort om i typ PS eller någonting sådant.
 
Alltså jag undrar bara en sak, hur många gör inte om sina bilder lite med tex instagram osv idag, samt endast väljer dom snygga bilderna på sig själv? jag kan lova det är riktigt många, jag kan säga att jag själv är en av dom, visst det finns en gång annan mindre bra bild på mig på tex facebook och likande, men jag kan lova hade jag haft en riktigt stor blogg hade jag med endast valt dom bra bilderna helt klart, och det gör jag även idag även fast det oftast bara är de närsta vännerna som ser det, det är dagens tekniker och folk använder sig det av dom, och vem bryr sig egentligen så mycket över att någon fixar till en bild lite, lägger på lite ljus osv osv vad har det för betydelse jag har inte fattat hela den här hysterin med detta.
 
jag förstår liksom inte riktigt.
 
Jag själv la ut en bild på instagram idag (läs igår) som blev lite klipp och omgjord med en av funktionerna där, varför? Jo för att jag tyckte att bilden faktiskt såg bättre ut se.
 
Bilden jag la ut.
 
 
orginal:
 
 
Ja ni ser ju själva att den översta bilden här bättre färg, mina fluffiga ögonbryn syns inte helt, ljuset får mig att se piggare ut och så vidare. Och inte fan börja någon gnälla på mig för att jag använt en funktion som de flesta använder idag, så varför då gnälla på någon bara för att dom har en stor blogg? nä som sagt hajar inte alls grejen!
 
Det var bara en tanke i natten nu säger jag god natt!

Vänskap!

2012-11-16 @ 04:57:25 i Shiibbys tankar/åsikter

Det skulle kommit ett inlägg skit snack men det har inte kommit ännu men ja.

Nu blir det om något helt annat.

Oftast är det kaos i mitt huvud med massa tankar och massa annat men jag känner mig ändå på något sätt lycklig jag har min familj, min pojkvän och mina vänner och det är faktiskt ni som får mig att klara av exakt allt fast jag ibland bara skulle vilja försvinna.

Jag tror inte ni förstår hur mycket ni betyder för mig men ni ska veta att det är enormt mycket!

Och i detta inlägg vill jag faktiskt hylla eller säger man så? Iallafall så är det två vänner som ALLTID hör av sig när dom ser något inlägg på Facebook eller instagram där jag inte mår så bra och detta är Jennie och Susanne och ni anar inte hur mycket det betyder för mig! Jag öppnar mig inte ofta när det är något men jag vet också att skulle jag vilja göra det och själv klara av det så vet jag att ni skulle finnas där och bara det är guld värt.

Jennie träffar jag en del och även om vi inte träffas och pratar på ett tag så vet jag att hon finns där! Hon gillade inte mig i början men jag har förståelse för det nu i efter hand pågrund av allting men nu så är hon faktiskt en av dom viktigaste personerna i mitt liv! Skulle aldrig byta ut hennes vänskap mot något i världen! Det kanske låter konstigt och hon kanske inte alls ser det på samma sätt som mig men det känns som hon är en av de bästaste vännerna man kan ha!

Susanne och jag träffas inte alls ofta tyvärr även fast vi bor rätt så nära ändå utan det blir mest lite festande tillsammans, men när man väl umgås med denna underbara tjej så kan man inte ha annat än jävligt trevligt. Och även fast vi inte träffas eller pratar så ofta så är hon alltid en av de första som hör av sig när jag mår dåligt och bara det visar att hon är mer värd än allt annat!

Jag har nog aldrig haft en bästa vän och känner även idag att jag kanske inte riktigt har någon att kalla bästis men om någon skulle fråga mig vilka som är mins bästa vänner så är dessa de två personer jag faktiskt kommer att tanka på först , visst det är fler vänner som jag har och som bryr sig och som jag skulle ställa upp till 100% men Jennie och Susanne är dom två som alltid faktiskt visar att dom finns där!

Dessa två tjejer har inte bara ett fint yttre utan dom är ta mig fan fina rätt igenom! Ni kanske inte visste att ni betyde så här mycket för mig men ni gör faktiskt det!

Jag hoppas verkligen era pojkvänner och andra vänner vet att dom haft riktigt bra tur som har er i sina liv, för jag känner det att vad har jag egentligen gjort för att förtjäna er som vänner? Jag vet inte faktiskt men något bra måste det vara för så awesome som ni är!

Som sagt det finns andra vänner som ställer upp och finns där och får mig att skratta när jag mår dåligt och ni aka också har stort tack för att ni finns!

Ni får mig att kämpa igenom all skit och ni får mitt liv värt att leva!


Kärlek och Respekt!

Gamla bloggen.

2012-11-10 @ 04:32:59 i Shiibbys tankar/åsikter
Har ju som så många gånger innan funderat på det här med bloggen, jag vill blogga men vet inte riktigt vad jag ska blogga om, innan bloggade jag om allt, och då menar jag exakt allt!
 
Var jag ledsen så skrev jag det, mådde jag bra så skrev jag det, jag sket i vad alla andra tyckte och tänkte helt enkelt. Jag la upp filmer jag hade sett, skämt jag läst med mera. Och har funderat över att flytta över en del av det här ska bara få orken till det.
 
Har även precis suttit och kollat igenom lite på gamla bloggen, hittade massa roligt och även tråkigt, många saker man glömt men kommer ihåg när man läser inlägget eller ser bilden man glömt bort.
 
Så vad säger ni? ska jag köra på fullt ut igen?
 
Förresten är det ens lönt att skriva en sådan fråga på en blogg utan läsare haha.
 
Nä men ska köra på och skriva som om jag hade massa läsare istället så blir det lite roligare, fast på låssas men det får gå till en början.
 
Här är en bild jag hittade på min bror på gamla bloggen:
 
 
Kommer dock inte ihåg vad vi pratade om då men roligt kan jag minnas att det var iallafall :).
 
Hittade även denna bilden på mig och Pierre som antagligen är från början av vårat förhållande när vi väntar på bussen som skulle ta honom hem till Borås eller till Göteborg.
 
 
 
 

Tankar

2012-10-11 @ 06:50:51 i Shiibbys tankar/åsikter

Varför kommer alla tankarna på nätterna för?

Det är inte bara dåliga tankar eller så, utan mest tankar i allmänhet.

Tankar så som vad man vill förändra hemma, vad man vill göra med sitt liv, att man måste få ordning på det ena eller det andra, tankar om livet och tankar om vänskap, ja alla möjliga tankar.

Var kommer dom ifrån? Och varför brukar det oftast stanna vid just tankar?

Man ligger och tänker och planerar i huvudet halva natten men när man väl vaknar på morgonen efter så gör man inte sak i tankarna utan man skjuter oftast upp det, även fast det varit bra och positiva tankar så skjuter man istället upp dom.

Den stora frågan just nu är VARFÖR?

Ja varför gör man inte bara det man tänker och planerar, det är min tanke just nu!