Luddig text om förlossningen :)
Torsdagen började som dom flesta andra dagar av slutet på graviditeten, hade sovit 3 timmar på natten men kände mig inte trött och när jag försökte vila på dagen gick det inte för de lilla livet i magen vägrade låta mig sova så ja jag satt vaken spelade lite minecraft och sedan tänkte jag att jag får väl ta och göra någon nytta, så dammsugade och diskade inget avancerat eller jobbigt precis.
Dock fick jag väldigt ont i ryggen, men inte nere i ryggen utan uppe vid skulderbladen precis som vanligt för min del så ja det jag gjorde var att skicka ett sms till Pierre om jag kunde få lite massage när han kom hem och visst kunde jag ju få det.
La mig i sängen i igen vid lite över 4 Pierre skulle ju komma hem snart och jag längtade ju efter min ryggmassage :).
Halv fem kommer första värken, jag reagerar på den då det inte var som sammandragningarna riktigt och tänkte "ohh en förvärk" jag har ju sedan bf den 12 tänkt att nästa helg kommer vi ligga på BB bara för att Simon, min bror firar sin 18års dag då men trodde vi skulle få åka mitt under kalaset eller liknande bara för att.
Men en förvärk var ju iallafall ett tecken på att snart var de dax, men så snart trodde jag ju inte!
Pierre kom hem och la sig och pratade med mig i sängen jag berättade om att jag hade fått en förvärk och att han nog snart fick packa sina ombyteskläder vi trodde vi iallafall skulle behöva åka till helgen,
Vi låg och pratade lite till, Pierre tryckte lite lite på ryggen men skulle sedan gå upp och göra något minns inte vad.
Då kom nästa värk!
Jag sa till honom men även att han kunde nog vara lugn.
Han spelade lite och jag låg i sängen tyst och fick mer och mer värkar och började klocka dom lite.
Rätt tätt in på började de gå på runt 6 minuter mellan varje bara.
Jag ringde och pratade med Anki som tyckte jag skulle ringa upp till förlossningen vilket jag gjorde.
pratade med dom och berättade att vi ju bodde i strömsnäsbruk och det tar ju ett litet tag innan vi är framme i växjö när vi väl kör.
Hon jag pratade med bad mig iallafall vänta tills värkarna kom var 5 minut hon tyckte också det skulle vara dumt om vi skulle få åka upp och sedan hem igen.
Fortsatte klockar värkarna, dom låg på 5 min, på 7 min på 5 min på 3 min på 4, på 6 osv där hoppade det hela tiden typ, blev lite orolig när de var nere på 3 men när nästa kom på 6 så blev jag ändå lite tveksam men ringde in igen och dom sa att då kanske de är bäst vi åker upp ändå.
Vet inte var klockan var när vi åkte men var framme runt 21 tiden.
Pierre var rätt uppstressad och jag sa bara till honom att ta de lugnt.
Väl där satte dom på de där grejerna som mäter lillens hjärtljud samt värkar.
Under tiden dom hade den på sa hade jag långt mellan värkarna och tänkte att fan ska dom skicka hem mig nu så att vi får åka fram och tillbaka.
De tog lite tid efter som dom vid nio hade personalbyte, men efter ett tag kom barnmorskan Anna in och pressenterade sig, vi pratade lite och hon kände på magen osv och jag var öppen cirka 4cm.
Vi fick sedan komma till ett förlossningsrum.
Där inne började värkarna bli mer intensiva, och jag fick lite lustgas, jag tyckte hela tiden jag andades fel i den där masken men det hjälpte lite iallafall!
Efter ett tag (har inga klockslag i huvudet eller någonting) så bad jag om ryggmärgsbedövningen.
Fick vänta ett tag på nakosläkaren.
När hon kom så fick jag sätta mig upp och när hon skulle ge mig bedövningen skulle jag sitta helt still, och fy fan vad rädd jag var, det var ju ändå vid ryggraden liksom!
Trodde även här att jag redan skitit ner mig, men det hade jag inte :P
Men när jag väl fått den så bara efter ett litet tag kände jag inte själva värkarna utan bara att ja var skitnödig typ.
barnmorskan sa till oss att vila, och Pierre sov ett tag, tror jag med slumrade till lite men är faktiskt inte helt säker, tyckte det lätt sjukt jobbigt att dom skulle vänta 2 timmar cirka med att kolla mig igen.
Runt 2 tiden kom dom in igen (detta läste Pierre lite snabbt i papperna jag kommer få hem sen), innan hade dom kollat hur mycket jag var öppen då låg de på cirka 7 cm och där var jag fortfarande kvar så dom tryckte hål på hinnan så vattnet gick.
Men jag skulle fortfarande få vänta jag var ju inte helt öppen.
Vi väntade och väntade, hade nu börjat känna av värkarna igen.
Efter här har jag inte alls mycket minne ännu mindre om tid!
Jag vet bara att jag fick så sjukt ont i ryggen och kom på att det är nog fan min muskel som jag haft sådana problem med, har gått på massage tidigare för det men inte senaste åren, och har inte känt av något i den musklen under hela graviditeten!
Men nu ja jag trodde jag skulle dö så ont det gjorde, så barnmorskan fick hämta vete kudde och det hjälpte! och fy fan vad skönt de var! dock fick ha två och byta mellan och varje gång hon skulle ut och värma den andra fick hon höra att hon var tvungen att skynda sig och lika så när dom bytade, det tog inte många sekunder att byta men dom sekunderna kändes nästan som timmar!
Jag vet inte riktigt när man det kändes som om jag hela tiden var tvungen att krysta, Anna sa till mig att ännu var det inte dax och det var onödigt om jag slösade på krafterna men jag krystade en del ändå.
Hon var inne och kollade till paret i rummet jämte ett par gånger och även då fick hon höra att hon fick skynda sig och tror vi ringde på henne ett par gånger där med då varje gång hon lämnade rummet trodde jag den lille var på väg ut.
Sen var de nog väl dax tror jag, jag vet inte riktigt men jag sög i mig lustgas och pressade och pressade, fick höra att jag var duktig och allt gick bara bra, dock hörde jag inte dom hela tiden, men Anna peppade och Pierre peppade och tog hand om mig, han höll även hela tiden ett öga på lillens hjärtljud!
Vet inte riktigt om det var här Anna sa till mig att han iallafall kommer vara ute innan klockan sju och jag tror klockan är typ 3-4 bara och tänker skit ska jag ligga så länge här till! men får veta att klockan är 10 i 7, detta kan också ha varit precis efter dagpersonalen kommit är inte helt säker men det var i samma veva där iallafall.
Helt plötsligt kommer där in fler folk i rummet och samtidigt börjar dom pilla med maskinen där lillens hjärtljud visades och min panik på den där lilla tiden rellaterade i massa tankar som typ nu är det något fel på lillen eller nu måste jag in på operation vi måste få ut honom snabbt typ.
Men det var bara personalen som skulle gå på dagpasset som kom och dom pressenterade ju sig snabbt så klart men innan dom han göra det så kom det som sagt massa tankar!
Anledningen till att dom pillade på maskinen var för att den lilla sensorn dom satt på lillens huvud slutade fungera.
Dom sa att nu är han på väg, och jag krystade och krystade och trodde typ 3 gånger att jag fick ut honom innan han ens var ute var väl för att han flyttade på sig lite lite!
Jag fick vända mig om och ligga på sidan och fick pressa igen.
Till slut sa dom krysta nu för nu kommer han eller något sådant!
Och jag pressade på och man kände verkligen när han kom ut på riktigt!
Den känslan går inte beskriva men det kändes som en lättnad och det kändes ännu bättre när man fick höra honom skrika och sedan få upp honom på bröstet då kom tårarna, våran lille kille var verkligen och nu var han äntligen ute hos oss!
(skrivningen här ha blivit lite luddig men det får ni ta så länge får inga papper på allt fören om 2 månader typ)
Känslan av att få hålla honom mot mitt bröst och även att se Pierre så lycklig går inte beskriva vi båda grätt för fullt!
Pierre var även stark och klippte navelsträngen efter att dom berättat att lillen inte känner något!
Fick ligga där och mysa med lillen ett tag sen skulle dom mäta och väga honom samt sätta på honom en blöja och lite kläder!
Dock hade han redan bajsat på mig :P
Iallafall så fick Pierre både sätta på blöja och klä på honom och han var så duktig :).
Sen fick vi lägga kvar där några timmar tror jag det var och fick frukost osv.
Mer om tiden på BB kommer senare!
Lillkillen har iallafall fått namnet Dante han är 50cm lång och väger 3724g!
När jag hade honom uppe hos mig efter han kommit ut!
Allt gick bara bra trots smärtan och jag mår bra och våran lille Dante mår fin fint!
Jag förstår nu vad alla andra mammor prata om när dom säger att det gör riktigt jävla ont men att man glömmer den smärtan så snabbt och ja smärtan försvann verkligen dirket när han kom ut!
Att äntligen ha honom hos oss går inte att beskriva med ord men det närmaste jag kan komma är LYCKA!
Nu vaknar han nog snart igen och vill ha mat får som sagt skriva mer sen och det är lite luddigt i den här texten men de får ni ta så länge!
