Tankar och oro m.m
Nu börjar de verkligen närma sig, bara 40 dagar kvar till beräknad förlossning och jag börjar bli mer och mer rädd och orolig, just själva förlossningen har jag inte tänkt så jätte mycket på har fått höra det gör ont så in i helvete men att man snabbt glömmer bort smärtan men där vet jag ju att han måste ju ut så är det ju bara dock kommer dom ärligt talat få ge mig all smärtlindring dom kan!
Dom tankar som börjar smyga sig på mer och mer är dock om jag har gjort något fel under graviditeten kanske inte ätit tillräckligt? Kanske gett honom för lite näring så han kanske är sjuk när han kommer ut att det liksom finns något jag hade kunnat göra på annat sätt för att han skulle må bättre inne i magen och vara frisk när han kommer ut, det är sådana tankar som börja tynga mig och jag vet att jag borde prata om detta men så fort jag tänker på det så kommer tårarna och jag kan inte ens öppna munnen det går bara inte för ju mer jag tänker på det ju mer gråter jag.
Jag vet att jag måste vara stark men jag är så orolig och rädd att jag som sagt har gjort något som liksom inte är bra för honom det låter kanske jätte dumt men jag vet inte.
Jag vet ju också att jag försökt äta rätt i mån det har gått, jag har inte rört någon alkohol under graviditeten, snuset har jag dock tyvärr haft svårare med, men angående de är jag konstigt nog inte så rädd, jag har inte heller tagit en ända värktablett under graviditeten, för jag har inte haft ont, ännu, men det är just den här biten med mat jag oroar mig för, jag är dålig på att äta nyttig mat, iallafall hemma, bjuder någon och det finns tex sallad så tar jag mer än gärna det till maten.
Jag vet att det finns mycket hjälp att få om det skulle vara något det är inte alls det jag inte tror men om det skulle vara något som jag har orsakat så skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.
Dessa tankar har jag samtidigt som allt ändå känns så bra, jag har mått så bra, om man inte tänker på blodvärdet och de i början, men annars så har jag verken mått illa, haft ont eller någonting ännu, men det är ändå lite av den där oroskänslan liksom det är svårt att förklara, jag vet ju inte vad som är normalt egentligen men jag kan också tänka mig att denna oro är helt normal när det börjar närma sig men sen är det just de att jag har svårt att prata om de, för jag vet hade jag bara öppnat käften så hade Pierre varit där och stöttat mig men som sagt försöker jag så gråter jag bara istället och får inte fram ett ljud och det är riktigt jobbigt.
Som sagt tankarna är jobbiga angående detta samtidigt som jag tänker att allt kommer gå så bra det kommer vara en stark och frisk liten kille vi kommer få, det är oftast så jag tänker men de andra tankarna tränger sig på det är så svårt att förklara.
Ibland känns det som man är så ensam att ingen vet hur man egentligen tänker men samtidigt vet man att det säkert är så många andra som har blivit/ska bli mammor som säkert går i exakt samma tankar men ibland känns det lite som om de på något sätt är lite förbjudet att prata om eller vad man ska säga, en graviditet ska ju vara lycka, allt ska vara så underbart och mysigt, lika så att ha fått barn, det är så alla målat upp bilden, och självklart känner jag en stor lycka helt klart den känslan går inte att beskriva med ord och ändå har jag inte så här långt in i graviditeten helt fattat att jag, ja jag ska faktiskt bli mamma, jag kommer att få ett litet barn tillsammans med personen jag älskar mest i hela världen vi har tillsammans skapat våran egen värld och en person som vi i vår tur kommer att älska mest i hela världen! Men det är dom där jobbiga bitarna som ingen liksom pratar riktigt om nu kommer jag in på lite andra spår än vad inlägget handlande om från början och de blir långt men skit samma.
Allt ska ju som satt vara så fint och underbart barnmorskan pratar inte om att de kan göra lika ont när moderkakan ska ut tex, inte heller om att man kan spricka eller man kan skita ner sig under förlossningen, alltså nu vet ju inte jag efter som jag inte varit där ännu men detta är ju ändå något man tycker att man borde få lite information om, jag vet inte men hade ingen kanske berättat för mig att det kan göra lika ont att få ut moderkakan, fast man kanske inte tänker på de på samma sätt för då är ju bebisen ute, så hade jag nog blivit rädd om det helt plötsligt efter att barnet kommit ur börjar göra lika ont igen.
Lika så om man ligger där och krystar och men helt plötsligt bajsar istället, visst i situationen så kanske man inte tänker på det men efteråt hade jag nog tyckt det var skit pinsamt om jag nu inte hade fått veta på annat håll att de faktiskt kan vara rätt så vanligt.
Jaja nog om det de är ju inte de sist nämnda som jag är orolig för som sagt lillen måste ut på ett eller annat sätt och det kommer att kännas så är det ju bara, jag är inte heller så jätte rädd för tiden efter, eller ju visst är jag orolig för hur allt kommer vara osv men jag vet där att vi kommer att klara av allt tillsammans, men det är som sagt just den där biten med OM jag gjort något fel som tynger mig, jag tror inte de, dom säger ju att barnet tar den näring den behöver osv, men då kommer tanken om det inte funnit någon näring att ta av? Vad händer då? Fast de kanske är allt sådant dom ser i urinet och blodet varje gång man är hos barnmorskan? Jag vet inte faktiskt.
Ett ultraljud till skulle jag vilja ha för att få se min lille kille en gång till i magen och för att bli av med lite av oron, men dom säger man bara för ett om dom inte misstänker något? Men men ska prata med barnmorskan imorgon om man liksom inte kan köpa ett ultraljud till eller något, dock kommer jag imorgon inte träffa min egna barnmorska utan den som ingen verkar gilla så vi får väl se hur de går.
Nä ska avsluta detta inlägg nu för det blev väldigt långt och kanske inte helt sammanhängande men har fått skriva av mig lite och det hjälper faktiskt, sen om någon läser de är ju en helt annan sak.
Bild vecka 34+4 nu är jag i vecka 35 :)
